En sån här gosig tupp får alla små barn som åkt ambulans! Visst är det fint? En sån fick vår lille Benjamin igår. Detta är egentligen för tidigt för mig att skriva om, men detta får bli min egen lilla terapi :-) Kan bara konstatera att det var det värsta jag varit med om som mamma hittills.
Allt började när Benjamin vaknade upp efter sin middagstupplur. Han var lite hängig och dåsig. Vi skulle äta i rappet så han hade inget alls emot att få sätta sig i sin matstol, det luktade ju mat! Men mitt i matlagningen slänger vi en blick bakåt och ser att han hänger över kanten på sin stol och har något konstigt för sig. Rycker i hela kroppen och ansiktet är förvridet, bara ögonvitorna syns. Vår första tanke var att han måste satt något i halsen? Men snabbt kom vi på att han bara fått sin dricka. Han är helt stel och det är nästan omöjligt att få upp honom ur stolen. Det går inte få kontakt med honom. Jag och C var nog i mamma&pappa-helvetet vid detta laget. Men C får upp honom och försöker hålla om honom och lugna honom. Det går inte alls bra. Benjamins armar går i snabba, stela ryckningar och dreggel forsar ur munnen och han andas inte. C försöker stoppa in fingrarna för att kolla tungan men käkarna är låsta på Lilleman. Vi konstaterar att vi måste ha hjälp NU. I bakhuvudet kände vi igen symptomen och C kom ihåg att hans syster pratat om feberkramp och att det är bra att gå ut och kyla ner barnet. C springer ut på terassen med Benji medan jag ringer SOS. Efter att försökt komma fram 2 gånger på vanliga telefonen och 1 gång på mobilen (trodde att det alltid skulle gå att komma fram på 112?!) så får jag till slut prata med en lugn och vänlig kvinna som direkt skickar 2 ambulanser till oss, tydligen skickar de 2 stycken om ett barn förlorat medvetandet. Efter några minuter (de allra, allra längsta i våra liv?) avtar Lillemans kramper och han domnar bort. Han tappar medvetandet. Det var nog nu vi trodde det värsta.
Men jag har en lugn kvinna från SOS i örat som berättar att det är normalt att förlora medvetandet efter ett sådant anfall. Vi lägger honom i framstupa sidoläge i vårt svala sovrum, kollar andningen hela tiden (den återkom) och klappar om honom.
Lilla Alicia undrar så klart vad som händer och jag försöker prata lugnande till henne samtidigt som hela min värld rasar. Hon är säker på att Benjamin satt något i halsen, hon tyckte ju att det såg ut så när han hade svårt att andas.
Några minuter senare kommer ambulanser och 4 sjukvårdare stövlar in hos oss. DÅ öppnar Benjamin ögonen. Men ligger kvar helt stilla i vår säng. Prov tas hit och dit, anding kollas, hjärtslag. Allt verkar ok. Det konstateras att Benjamin drabbats av
feberkramp. De vill att vi följer med in till sjukhuset och kollar upp honom lite extra. Så jag och C och Benjamin åker ambulans in till Barnakuten.
Vi blir så himla väl mottagna och efter ytterligare lite kontroller och lite fika där Benjamin slukar 2 bananer (ett HIMLA bra tecken på att han är sig själv hi hi) så får vi åka hem igen! Tur att farmor kunde komma ifrån och hämta oss!
En väldigt utslagen liten hjälte fick vi hem. Helt slut var stackaren.
Men han sov så sött i natt, bara morsan som envisades med att proppa i massa Panodil :-) Vi måste vara jättenoga med att inte låta febern springa iväg så vi har fått ett litet Panodil-schema som vi ska följa. Det har varit vårt stora projekt här idag. För febern är väldigt aggressiv. Den är jättesvår att hålla nere. Så idag har vi gått i enbart blöja hela dagen och tagit det jäääättelugnt. Benjamin är fortfarande lite hängig och mamma är fortfarande mycket skakig.
PHEW detta var nog mitt längsta inlägg hittills!
OCH inlägget är inte slut ännu. Innan all dramatik igår så hade jag hunnit pyssla ihop en adventsljusstake. Det är ju inte klokt att det är 1:a advent i helgen. Här kommer i alla fall en bild som skulle varit gårdagens blogginlägg, men som sagt kom det lite annat emellan!
Det var allt för mig!
Ta hand om er därute! KRAMIS
